Minnesanteckningar Rio

LÖRDAGEN DEN 21 NOVEMBER

Dagens övningar startade som vanligt direkt efter frukost. Liksom tidigare dagar i Rio de Janeiro lämnade vår guide, Maud Kennedy, en hel del matnyttig information, i samband med att vi med buss förflyttade oss mellan de olika utflyktsmålen. Här följer ett axplock ur denna information:

– På en fråga rörande vissa ekonomiska realiteter i Rio, upplyste Maud oss om att inflationen i Brasilien låg på ca 3-4 procent, vilket får betraktas som lågt jämfört med tidigare mycket höga inflation.

– Med anledning av en stort uppslagen artikel i en av dagens Rio- tidningar om den kände arkitekten Oscar Niemeyers 102-årsdag, nämnde Maud att han nu efter en tids sjukdom, och vid denna aktningsvärda ålder, återupptagit sitt arbete. Niemeyer, född 1907 i Rio, har skapat många monumentala byggnader i staden och var även huvudarkitekt för Brasiliens huvudstad Brasilia.

– Flera av oss deltagare hade märkt att det knappt fanns några brevlådor i Rio. Maud omtalade att det är i stort sett endast vid postkontoren sådana finns.

– Vi passerade en park med palmer som hade märkliga utväxter på stammen. Maud berättade att det var det så kallade ”Canonball tree”. Det är ett vintergrönt träd, släkt med paranöt, och växer naturligt i tropiska norra Sydamerika. Det är inte heller svårt att gissa hur trädet fått sitt namn. Frukterna, som sitter längs trädstammen, har en diameter på mellan 15 till 25 cm. De har en illaluktande vit gelé inuti och är inte ätbara.

– Under bussresan passerade vi också en ”uppsamlingsplats” för gatubarn. På just denna plats inträffade den så kallade Candelariamassakern 1993. Då dödades åtta hemlösa ungdomar utanför en kyrka. Förövarna var troligen poliser som agerade utanför tjänsten och syftet var att få slut på tiggeri och stölder. Där fanns också ett minnesmärke inristat i själva trottoaren.

Vårt första utflyktsmål denna dag var Escadaria Selarón, i Santa Teresa (gatans namn är Rua Manuel Carneiro). Escadaria Selarón är en världsberömd trappa i Rio, ett verk av den i Chile födde konstnären Jorge Selarón, som ser sin skapelse som en gåva till det brasilianska folket. 1990 påbörjade Selarón en ”renovering” av den långa trappa som låg utanför hans hus. Sedan dess har han oförtrutet prytt denna trappa med myriader av kakel- och keramikplattor samt egna målningar, ofta i de brasilianska färgerna blått, grönt och gult. Trappan har 250 trappsteg och är 125 meter lång, och är täckt med mer än 2.000 kakelplattor (med alla möjliga motiv) från över 60 länder världen över. Selarón betraktar sitt verk som aldrig fullbordat och säger att denna galna och unika dröm får sitt slut först när han är död.
Escadaria Selarón

Nästa stopp var vid Sao Sebastiao Metropolitan Cathedral (Catedral Metropolitana do Rio de Janeiro), som är säte för ärkebiskopen i Rio. Katedralen är tillägnad Saint Sebastian, som är Rios skyddshelgon. Nuvarande katedral är byggd åren mellan 1964 och 1979, och ersatte flera gamla kyrkor som hade tjänstgjort som katedraler sedan 1676. Katedralen ligger centralt i staden, och påminner utifrån inte så lite om ett kärnkraftverk(!) till utformningen. Katedralen är konisk till sin form, har 96 meter som inre diameter och är 75 meter hög. Katedralen, som rymmer 20.000 stående besökare, har fyra enorma (64 meter höga) mosaikfönster, och är mycket vacker när man väl är inne i byggnaden.
Sao Sebastiao Metropolitan Cathedral

Dagens huvudmål var Sockertoppen (portugisiska de Açúcar), ett berg i Rio som har formen av en sockertopp. Sockertoppen ligger i utkanten av Guanabarabukten och mäter 396 meter över havet. Berget består precis som de flesta uppstickande berg i området av granit och kvarts. Toppen kan nås genom en linbana, ursprungligen byggd 1912, vilken är uppdelad i två delar. Linbanan börjar i Praia Vermelha, med mellanlandning på Morro da Urca. Sockertoppen erbjuder en strålande utsikt över Rio. På toppen finns också en vacker parkanläggning. Berget är förutom välbesökt av turister även populärt bland bergsklättrare.

Eftermiddagen var som vanligt under våra dagar i Rio avsatt för egna aktiviteter. Många badade eller promenerade längs Rios fantastiska stränder i den trettiofemgradiga värmen. Brasiliens framgångar i fotboll är lätt att förstå när mans ser tusentals ungdomar på stranden proffsigt leka med lika många bollar, och detta på ett sätt som man inte ser någon annanstans. En och annan av oss var säkert också ute på spaning efter något att köpa med sig hem. Detta hade under hela resan visat sig vara rätt så svårt, då utbudet av intressanta ting var magert, eller så fanns precis samma saker att finna hemma till ett bättre pris.

Som sig bör avhölls resans avslutningsmiddag på en ”Churrascaria”, d.v.s. ett brasilianskt stekhus. ”Churrasco” är ett sätt att laga mat, som grovt översatt från portugisiskan närmast står för vad vi menar med att grilla (barbercue). ”Carretao” (klassisk grill) är en sorts bufférestaurang, där det finns en buffé med sallader och mycket annat. Men det tyngsta skälet till att man går till en restaurang av detta slag är naturligtvis köttet. Det går hela tiden omkring servitörer med alla möjliga sorters kött som de skär upp direkt vid bordet. Köttet är oftast mycket gott och av hög kvalitet och man får äta sa mycket man orkar.

Vår reseledare Jon hälsade oss välkomna till middagen. Tyvärr satt jag  ur ”hörselsynpunk” dåligt till och hörde därför, i det allmänna restaurangsorlet, inte riktigt vad han sa. Hans välkomsttal möttes i vart fall av applåder, och då inte bara från vårt eget bord utan även från andra håll i restaurangen. Uppenbarligen applåderar brasilianare inte bara sina egna talare, utan även andras, något som naturligtvis förhöjer stämningen på en restaurang.

Vid middagens avslutning höll Hasse för oss övrigas räkning ett tacktal till Jon och Karl-Erik, för deras förtjänstfulla insatser som reseledare. Hasse menade att de hade uträttat ett förstklassigt arbete både vad gällde planering som genomförande, och att resan hade blivit till en oförglömlig upplevelse för oss alla. Allt hade fungerat på ett strålande sätt, utan något som helst mankemang. Dessutom hade vid linjedopet Nepuni-Ordens livmedikus (Karl-Erik) botat oss från sjukdomar som vi inte ens kände till att vi hade! Med dessa ord överlämnades så presenter till Jon och Karl-Erik, bestående av en karta i pergament över Sydamerika, samt miniatyrflaskor med olika sorters sockerrörsbrännvin.

Efter middagen begav sig några gruppdeltagare  till en ”sambaskola”. Sambaskolorna är i själva verket olika klubbar som tävlar i flera olika divisioner om att ta hem titeln i den årliga stora paraden. I klubbarnas paradtåg kan det ingå flera tusen deltagare där varenda en har en noggrant intränad koreografi. Träningen och repetitionerna börjar redan under hösten, och inför karnevalen är skolorna öppna för allmänheten flera dagar i veckan. Speciellt lördagar lär vara en bra dag för att få uppleva en kväll med drag i, något som bekräftades efteråt av våra besökare.